Genom livet händer det ibland saker som får gå raka vägen in i kategorin: Saker man inte såg komma! En sådan sak för mig och Stefan är att vi har tagit jägarexamen vilket jag verkligen inte såg komma! Alls. Men så blev det och i höstas jagade vi älg för första gången i skarpt läge. Vi har ju pryat jaktskogen de senaste två åren, men nu har vi alltså haft jaktpremiär. På riktigt!
Min pappa jagade i princip hela sitt liv vilket även många generationer före oss gjorde. Nu har vi tagit över pappas plats i jaktlaget och jagar tillsammans med min farbror, kusin och andra släktingar i vår egen skog. Det känns faktiskt lite stort, synd bara att pappa inte fick vara med och se det hända. Ingen av oss var särskilt taggade på det medan han levde tyvärr, men nu har intresset vaknat hos flera av oss i familjen.
Jag uppskattar verkligen att sitta på pass en tidig höstmorgon långt inne i Västerbottensskogarna. Lugnet, friden, naturen, brasan, kaffet, ja det är verkligen en härlig upplevelse. Men minsta knak skärper alla sinnen och jag vet inte hur många gånger jag håller andan att inte en björn ska smyga fram bland träden, för björn finns det gott om i området. Fast för det mesta är det bara lugn och tystnad som råder.
För min del ser jag ingen älg (och lika glad är jag för det …) men för Stefan blev det träff redan vår femte jaktdag. Vi kanske kan kalla det nybörjartur, men allt gick precis som det ska efter konstens alla (jakt)regler. Men, som sagt, jaktens naturupplevelse är riktigt stor. Och extra stor när syster Marie och sonen William pryar jakt med mig och delar på kaffet. Att dessutom få sitta och lyssna på de rutinerade jägarnas alla historier runt en brasa ger oss så många skratt och glädje.
Vi sover i stugan i Angsjön när vi jagar i Fredrikaskogen och i regel avbryter vi ganska tidigt på dagen. Det ger oss utrymme att hinna med annat också, till exempel svamp- och renhornsjakt och besök till Bjurholm. Plus att få möjlighet att njuta av höstkvällarna i stugan. Fint så.
Grattis till examen!
En lång tradition av jägare i den familj. Tror inte jag har hört om någon jägare alls i min släkt. Fast det är kanske lite vanligare i din del av Sverige.
Vad roligt att du fått ta över pappas plats i jaktlaget.
Grattis till Stefans skott.
Tack för härligt inlägg och ha det bra!
Tack så mycket Lena! Ja, det är nog ganska vanligt med jägare i släkten, framförallt om man härstammar från Västerbottens inland där skogs- och jordbruk försörjde många.
Det känns roligt att fått ta pappas plats i jaktlaget, jag trodde aldrig i mitt liv att det skulle bli aktuellt i livet. Men där ser man, man ska aldrig säga aldrig.
Stefan tackar för gratulationen.
Ha det fint!