Jag och New York-bloggaren Anna Ström Åhlén spenderar en härlig höstdag i Lower East Side i New York. Vi strosar runt bland de mysiga gatorna där det kryllar av mysiga små butiker och coola människor att spana in. Den historiska shoppinggatan Orchard Street sägs ligga i hjärtat av Lower East Side och där upptäcker vi en spännande gatumålning med ett blödande hjärta och en röd sax.
Jag är snabbt framme med min kamera (Ja, ni kan ju tänka er två resebloggare som är på vift tillsammans på gatorna i New York – kameran är ALLTID redo!). Lika snabbt dyker innehavaren av den frisersalong, Massimo Salon, som är skyldig till den fina gatumålningen, upp. Först lite spex framför våra kameror och sedan en hjärtlig inbjudan på en drink.
Självklart tackar vi ja till en kaffe och en mycket trevlig stund hos italienska Massimo La Rocca och hans personal. Massimo är en populär frisör med mångårig erfarenhet från både Europa och USA. Han är en sådan där människa som smittar ned en totalt med all sin glädje! Tänk vad man får uppleva när man tackar ja till lite spontanitet!
Taket är fyllt med fotografier på nöjda kunder och på väggarna hänger personliga bilder blandat med tavlor, design och konst. Vi får höra att de har många stamkunder och behöver jag fixa mitt hår när jag är i New York vet jag precis var jag ska gå. Kolla även in skorna på kvinnan i hårtorken!
Detaljerna är många och färgerna fina! I speglarna har vi även koll vad som händer ute på gatan. Bevisligen har även Massimo det då han var så snabb att upptäcka oss utanför salongen.
Phillip serverar oss espresso i underbara kaffekoppar, vi tar några selfies och sitter och pratar med härliga Massimo. Vi bjuds även på stor gästfrihet och smittande humor innan vi tackar vi för oss, packar ihop våra saker och lovar att komma tillbaka igen.
Dock har vi ingen aning om hur SNART vi ska komma tillbaka..!
Jag och Anna promenerar glatt vidare, fyllda av ny energi och med nya mål i sikte. Vi hinner gå flera kvarter när jag plötsligt plötsligt hör ett ljud i min väska som jag INTE känner igen. Jag sticker ned handen i den och tar upp en telefon av samma modell som jag själv har, men med en närbild på ett litet barn som jag INTE känner igen!
Förstå de sekunder av förvirring det tar (hinner även fråga Anna HUR har den här hamnat i min väska?) innan jag förstår att när jag rafsade ihop mina saker råkade jag få med en telefon för mycket! Den chocken! Ojojoj…
Anna berättar sedan att jag drar iväg snabbare än en avlöning, tillbaka till Massimo Salon. Framför mig ser jag bilden av blinkande polisbilar och Massimo som står i dörröppningen och pekar på mig – DÄR är hon!
Men, när jag med andan i halsen rusar in i frisersalongen med telefonen och SÅ många ursäkter, tittar de lugnt på mig och säger; Jasså – jag hade inte ens märkt att den var borta. Tack snälla för att du kom tillbaka med den…
Va? Vadå tack! Det var ju inte MIN..! Fattas bara annat.
Skrattar högt när jag läser detta! Vilka minnen och vilket underbart inlägg. Kul att du dessutom lyckades fånga Massimos spexande på bild. 🙂
Tack Anna, haha ja det var galet kul! 🙂
Ni är ju bara för härliga.😊
Hahaha, Heléne. Det är ju så i New York – vad som helst kan hända! Och det gör det! 😀